Mod som en kompass för handling

Hinder

Jag har länge strävat efter att bli en mer handlingskraftig person. Idéer har jag gott om, men det här med att omsätta idéer i konkret handling är desto svårare.

Någonstans mellan att en idé visar sig och att den resulterar i konkret handling hälsar en gammal bekant upp. Det är Herr Tvivel som gör entré. Han viskar i mitt öra “det duger inte”, “det är ingen idé”, “du vill nog det inte tillräckligt mycket ändå”, “du kommer ångra dig”, “är det verkligen rätt sak att göra nu?”, “vad ska andra tänka och tycka?”. Många repliker har Herr Tvivel lagt in i sin katalog genom åren, vilket gör han extra svår att handskas med. Herr Tvivel är mångsidig och skapar en osäker sörja som gör det svårt att veta hur man ska agera.

Mod

Mod är för mig insikten om att det trots tvivel och osäkerhet ändå finns en “rätt” riktning. Jag kan inte alltid formulera det i ord, men om jag känner efter så finns den där i kroppen. Handlingen ligger och väntar på mig. Likt en kompass pekar modet i en riktning, och allt som oftast i en riktning som får hjärtat att bulta.

Men plötsligt blir det liksom lättare, för i samma stund som jag insett vad som är det modiga alternativet så får jag också en ökad motivation och knuff i rätt riktning. Jag vet ju faktiskt redan vad som är rätt sak att göra. Från osäkerhet till klarhet.

Vad är det modiga alternativet i den givna situationen? Jag behöver inte ta hänsyn till alla parametrar, inbakat i konceptet mod finns alla mina värderingar och resultatet av otaliga omedvetna beräkningar. Och eftersom min bias är att undvika obehagligheter är det närmast min förbannade skyldighet gentemot mig själv att aktivt gå i motsatt riktning, in i snårskogen. När jag är modig följer jag mina värderingar efter bästa förmåga och kunskap.

Mod är inte samma sak som dumdristighet, att bara utsätta sig för fara för sakens skull. Och mod behöver inte heller handla om den populärkulturella idén om att kasta sig in i elden för att rädda en medmänniska. Mod kan också vara något så enkelt som att följa sitt hjärta och äntligen börja skriva på den där bloggen som du grunnat på i flera år. Och plötsligt har du gjort det och det känns bra.