Man får väl räkna med några hundår?

Det har skrivits mycket genom åren om läraryrkets attraktivitet, eller snarare brist på. En sägning som man ofta får höra som ny lärare är den om att “man får räkna med några hundår”.

Det är en sägning som jag har svårt att förlika mig med.

Klart är att de första åren som lärare i vilken skola som helst är utmanande. Men det jag inte förstår är varför vi accepterar ett system som är så bakvänt. Arbetsbelastningen tenderar att vara högst för de nya lärarna, då behovet av reflektion, inre utveckling och återhämtning är som störst.

Efter fem år är andelen [som vill säga upp sig] uppe i 20 procent. Bland lärarna gäller det främst dem som har en inriktning mot högstadiet och gymnasiet. Det handlar inte om allmänna funderingar på att byta jobb, utan om en intensiv upptagenhet av frågan, beskriver Petter Gustavsson.

Nya sjuksköterskor och lärare riskerar utbrändhet

Vilka är konsekvenserna?

För det första blir den allmänt vedertagna strategin för den överambtiösa (?) nyexaminerade läraren att sänka ambitionsnivån och göra det minst dåliga. Släpp nya pedagogiska rön och egna idéer. Följ den befintliga boken.

Särskilt i dessa tider av digitalisering är varje nyanställning en potentiell möjlighet till förnyelse för skolan, en möjlighet att få in nya pedagogiska idéer i undervisningen, och en möjlighet som ofta underminderas av arbetssituationen. Jag pratar om Youtube-playlisten som inte spelas in och podcast-konceptet som aldrig provas.

Fokus för den nyexaminerade läraren blir helt enkelt på att hålla sig flytande. Lärarens undervisning brister i kvalitet, till viss del på grund av bristande erfarenhet men minst lika ofta på grund av att det helt enkelt tar tid att producera undervisningsmaterial och metoder av hög kvalitet. Det är en investering som behöver göras.

Under fem års tid har lärarstudenten fått lära sig teorier om hur man bäst bör lägga upp sin undervisning, för att sedan hamna i en arbetssituation där man inte kan göra det man vet att man egentligen borde göra. Få saker torde vara så demotiverande som att inte kunna göra det man vet är rätt.

Det kanske allvarligaste problemet är att det inte nödvändigtivs går över med tiden. Det kan bli en fälla. När läraren inte får möjlighet att investera i sig själv, sina metoder och sitt material uppstår ett moment 22. Tiden äts upp av att hantera situationer som delvis uppkommer på grund av att man aldrig haft tid att förbereda, utföra och utvärdera. Stagnation, med andra ord.

“Jag är med mina barn så mycket att det inte finns någon reflektions- och prepptid […] Och sen kan man prata hur mycket som helst om planeringstid, men det här med att reflektera och tweaka på egen hand är något annat.”

-Lärare för årskurs 2, tredje året sedan examen

I slutändan leder det till att många väljer bort läraryrket, antingen på förhand eller efter att man tagit sitt förnuft till fånga efter “hundår” som aldrig riktigt tycks ta slut.

Möjligheter

Jag ser framför mig att man skulle kunna inför ett allmänt introduktionsår, med en väsentligt nedsatt arbetsbelastning i undervisningtid (50 - 60 %). Lönen skulle också vara nedsatt (80 %) för att minska de ekonomiska konsekvenserna kortsiktigt (långsiktigt tror jag det betalar sig själv för samhället). Låt övrigt tid vara fri för reflektion, återhämtning, utvärdering och utveckling.

Inrätta en nationell bank av högkvalitativt undervisningsmaterial som vidareutvecklas kontinuerligt. Fritt, gratis, icke-vinstdrivet och kurerat av akademi och erfarna lärare. Open source-undervisningsmaterial. API:er för att kunna använda i andra lösningar. Det finns mycket att säga om detta och jag kommer säkert återkomma till det längre fram.

Digitalisering och förändrade arbetssätt skulle också kunna frigöra tid för nya lärare. Men inte av sig själv - inte om man erkänner att det finns ett problem och en alternativ verklighet som också är möjlig.

Varför skulle skolan inte vara en bra arbetsplats att gå till? Med luft för återhämtning, reflektion och utveckling. En plats man får kraft av. Gissa om det skulle ge utslag på undervisningskvaliteten.

—

Not: Vissa kanske tycker att jag målar en väl mörk bild. Faktum är att det jag skriver om är en verklighet som finns där ute. På samma sätt finns det säkert skolor där verkligheten är en annan. Men jag har hört alltför många vittensmål och sett alltför mycket med mina egna ögon för att inte dra dessa slutsatser.