Vårt aktiva deltagande

I slutet av förra året skrev jag ihop saker jag önskar alla visste om klimatet. Jag lovade mig själv att fortsätta skriva, men så snabbt som världen förändrats senaste tiden har jag haft svårt att hitta fäste. Var börjar man ens?

Men nu har jag stampat färdigt. För egentligen har jag ett ganska enkelt budskap som bultar i mitt huvud just nu - som jag mer än allt vill få ut:

1. Historiens gång kan påverkas
2. En sådan påverkan kräver vårt aktiva deltagande

Jag växte upp i en tid som sa att historien var över, att de stora kamperna vunnits och att det som återstod för var och en var att bygga sig en karriär och komma ihåg att källsortera. Men nu står vi här, 2025, som yrvakna höns och inser att inget är givet längre. Vi behöver illa kvickt bygga upp demokratisk förmåga om inte vårt samhälle ska falla ner i den fullständiga katastrofen i vår och våra barns livstid.

Det kan låta mörkt, men faktum är att det är i mörkret jag hittar hoppet. Nu går det liksom inte att ducka för skiten längre, vare sig på den globala arenan eller här på hemmaplan. Någonting måste hända.

Vi är många som behöver sluta vara passiva åskådare, som förhåller sig till världen som om den vore ett nyhetsflöde, underhållning. Jag har också varit en av alla som diskuterat samhällsfrågor länge och väl över en middag, men som sedan stått handfallen inför tanken på att ta nästa logiska kliv och faktiskt försöka påverka det här man tycker till om. Världen. Trump. Samhället. Ekonomin. Systemet.

En av nycklarna blir i så fall att lära oss känna igen och släppa idèer och mönster som begränsar vårt engagemang. Bland dem ryms röster som att “det är ingen idé”. Till den vill jag säga: ta ett steg tillbaka och betrakta historiens gång, det enda som är säkert att allt förändras förr eller senare. Människor har levt i imperier, dynastier, ljus och mörker - tider där det varit helt omöjligt att tänka sig något annat. Men kejsare dör, imperier faller.

En annan bromskloss är den utbredda cynismen. Förfulandet över uppfattningen att man kan göra gott här i världen. Att man ens ska försöka. “Tror du lilla vän att du ska rädda världen?“. Men cynismen och ironin, så duktig de än må vara på att peka ut brister i samhället, saknar i sig själva förmågan att föreslå något bättre. Allt de erbjuder är syrligheter. Ironin är på så sätt, när det kommer till kritan, lite feg.

En sak till: Ibland fastnar vi i frågan “är du optimist eller pessimist?“. Den är en distraktion anser jag. Resonerade man så i den amerikanska medborgarrättsrörelsen? Problemet är att båda svarsalternativen riskerar att leda till icke-handling (A: det löser sig ändå eller B: det är kört). Situationen i vår tid kräver att vi agerar oavsett vad vi tror om utkomsten. Vad vi behöver är inte blind optimism - utan hopp. Aktivt hopp. Att se saker som de är, att kalla en spade för en spade och agera även fast det onekligen ser mörkt ut. Att agera just för att det ser mörkt ut. I visshet om att en tändsticka aldrig gör så stor skillnad som i mörker.

Vi behöver inte bära alla ok. Du och jag kommer inte leva om 300 år. Vi kommer inte behöva axla de utmaningar som då råder. Världen får räddas gång på gång av sin generation. Vi behöver “bara” greppa facklan under den här etappen. Det är vi som är i rampljuset nu, det är vår tid att skina på scenen. Så låt oss göra något fint av vår korta tid här.

Den naturliga följdfrågan blir “Vad ska vi göra då?“. Det är något vi behöver besvara tillsammans, jag är ingen guru. Men under våren hoppas jag hur som helst kunna utforska teman som knyter an till detta och dela några gångbara alternativ för att byta riktning som jag ser det. Just nu funderar jag mycket på det ekonomiska paradigmet, den enorma ojämlikheten, nödvändigheten av en slags digital frigörelse, vad AI innebär i allt detta, värdet av utomhusarbete och vad jag mest av allt saknar i svensk politik. Men mer om det senare. Tills dess, ta hand om er och varandra.

/Einar